Vem fan är du?

Jag hatar att vakna upp till ringande telefoner. Idag har detta skett 3 ggr. Första gången ringde det aldrig rent tekniskt, men visst fan lät det vildt om den. Rasmus mobillarm gick nämligen igång och 3 min efter knackar min far på dörren och ber honom att kliva upp så dem kan bege sig mot skolan. Jag somnar om. Klockan 10.28 ringer min mobil. Det är ett nummer jag inte känner igen, och svarar därför inte. (Det ska ni ta lärdom av här: Dolda och okända nummer väljer jag ofta, om inte alltid, att inte svara på). Eftersom jag inte svarar på mobilen ringer det någon minut senare på hemtelefonen som jag förövrigt stör mig på något förjävligt. Ringsignalen är så fruktansvärt irriterande att varje gång det ringer, oavsett när och var, vill jag inget annat än att kasta skiten i väggen och sedan dra en lättande suck. Det skulle kännas bra det. Men som det är nu så är det den enda telefonen i hemmet som för tillfället fungerar som den ska.

Hur som helst så hann jag aldrig svara där heller, eller så valde jag undermedvetet att vara tillräckligt seg i starten för att ens vilja.
Numret i fråga var från Arbetsförmedlingen-Lidingö. Den första tanken som kommer till mig då är: Vad vill dem mig, och mer frågande; Varför ringer dem från Lidingö? Jag bor ju så långt bort från Lidingö man kan komma. Eller mer korrekt så tar nog kommuner som Lidingö ganska stort avstånd från oss Haninge-bor. En förtärd söder-ort där Mc-donalds resurangerna radas upp efter varandra och köpcentrumens lokaler hyrs av butiker nämnda "Magdas smått och gått" och andra affärer man aldrig hört mer än minus30 ggr.
Så, kort sagt. Vill ni mig något viktigt, ring igen. För nu vet jag vilka ni är...

Nu: Leverparre smörgås med gurka!