I just gotta get out of this prison cell
Some day I'm gonna be free, Lord!

Ibland undrar jag hur allt gick till. När det började och framför allt när allt ska ta slut. Jag har spenderat min mesta tid de senaste månaderna med att bara vara orolig och försökt hitta en förklaring till varför allt blir som det blir. Det är som att jag står på botten av ett svart hål och förgäves söker efter ljus. Hoppet om att allt kommer att ordna sig. Och jag har helt enkelt förlorat tanken av att livet faktiskt kan vara lyckligt. Jag finner aldrig en förklaring och de gångerna jag tror jag har gjort det så slutar det alltid med att jag tror att det är på grund av mig själv. Jag vet att det inte är så, men när man får höra påtaliga gånger att man inte är värd det, att man snackar så jävla mycket skit, eller att man helt enkelt får höra att man inte längre är älskad. Det är då man står där, ensam och liten med själen full av hat.

”Jag har ställt upp för dig” får jag höra. Och det må hända. Men att ställa upp för någon innebär inte att man ska se det som någon slags investering i någon annans liv. Man ställer upp för sina nära för att man vill. För att man vill ge en person stöd. Och stöd. Det har jag då aldrig fått av dig. Men jag har tröttnat på det här nu.. Jag vill bli av med allt som har med dig att göra och jag struntar fullständigt i dem som säger att jag ska titta åt ett annat håll och känna någon typ av medkänsla. För det går inte att ha medkänsla för någon som inte vet vad ordet står för. Och det går definitivt inte att titta åt ett annat håll. Jag har fått nog.
Varför kan jag inte få vakna upp en morgon med ett leende? Slippa ljuga om att jag mår bra och kunna vara ärlig mot mig själv.  Jag vill inte vakna upp med tanken ”Ta mig här ifrån” det första jag gör om dagarna. Det tycker jag att jag är värd. Alla är värda det.  Det värsta av allt dock, är nog stressen. Panik-känslan över att det snart händer igen. Men det hemska med det är att jag aldrig blir förvånad. Jag sitter hela tiden och väntar på att jag snart ska få det senaste berättat för mig. Hur allt återigen har gått snett eller snacket om det senaste.

Jag hoppas helt enkelt att en dag få känna som jag gjorde när man var liten, då man inte visste hur livet kunde se ut. Jag vill bara kunna få känna det där lugnet igen, slå upp ögonen och höra mig själv säga ”Allt är bra nu”.

Nu är både jul och nyårsfirandet över och jag är väldigt lättad över detta. Jag orkar liksom inte med allt ståhej längre. Stressen, bråket och allt det där andra man helst vill slippa. Hur som så hade jag det väldigt trevligt ändå. Vi blev serverade tre-rätters med gott att dricka till det och sällskapet kan inte ha blivit bättre. Trubadur-sång och skratt stod på schemat och innan vi visste ordet av så stod vi i gropen och önskade varandra gott nytt år med färgsprakande fyrverkerier i bakgrunden.

Hur som så önskar jag dock att 2012 delar med sig av lite mer roligheter i livet än vad jag har varit med om i föregående. Skiljsmässor och dödsfall, "gå-in-i-väggen"-stress och panikångest. Naej. Jag skulle vilja glömma allt det och bara tänka på allt det fina och roliga jag varit med om, som exempelvis alla mina resor till bl.a USA, England och så sist men absolut inte minst, Sölvesborg och Sweden Rock!

2012 kommer att erbjuda mer av detta och jag ska se till att leva mina dagar till fullo. (Årets nyårslöfte).

Idag fyller min fina Therese år.
Hela 22 år blir hon så jag önskar henne en helt underbar dag och kväll!

Idag har jag hunnit med massor. Klippt och slingat mitt hår (suuuperkort frilla - se bild nedan), köpt nya handdukar och duschdraperi, klippt pappa, satt upp lampor i vardagsrummet och mitt sovrum, träffat madde och inhandlat lite outfits till julafton och nu är håret för morgondagen till och med fixat. Det enda som är kvar att göra är att slå in julklapparna *lite stressad*