Vem fan är du?

Klockan 10 ringde det i mobilen. "Vem fan vill något nu?" tänkte jag.. som alltid annars när det ringer och det inte passar mig alls. Mormor såklart. Jag totalvägrade dock att svara. Klockan 10 en tisdag ligger jag och sover. Jag väntade ett slag och mycket riktigt, 5 minuter efter ringer det på hemtelefonen. Jag svarar inte.
Svarar jag då kommer hon ju förstå att jag inte ville svara på mobilen och därmed få världens utskällning!

Det är inte det att jag inte vill prata med mormor, för mormor är bland det bästa jag vet. Men varje dag. Som högst upp till 4 ggr/dag? Så mycket pratar jag knappt ens med mina kompisar..  Det ställs dessutom alltid samma frågor: Hur mår ni, Vad gör lillkillen (pelé), och alltid samma berättelser. Det skulle jag faktiskt kunna klara mig utan (åtmintonde för bara någon dag), jag menar, att mitt humör och välmående skulle kunna ändras på en dag det håller jag inte undan med men att fråga vad katten har för sig det skiter ju till och med jag i.
Dessutom är det ganska komiskt. För lite mer än ett år sen slutade faktiskt vår hemtelefoni att fungera som det ska. Personer som ville nå oss kunde helt enkelt inte ringa hem. Jag kan det inte heller (när jag ringer från mobil). Den enda det faktiskt funkar för är absurt nog mormor.
Ibland kan man höra mamma muttra för sig själv när telefonen går som het och vi alla vet att det är ett snabbuppringnings samtal från värmland som väntar...   

Jag tänkte ringa upp nu. Skuldkänslorna att inte ha svarat i telefon på ett par dagar nästan svider i hjärtat.
Jag bör nog komma upp med en liten vit lögn..