Alltså mitt liv är som en berg och dalbana just nu. Antingen så går det rakt upp mot himlen och det pirrar så där härligt i magen, eller så går det rakt nerför och man vill bara spy! Idag går det käpprätt nedåt. Igår (eller det är vad jag tror) tappade jag det kanske mest betydelsefulla smycke jag äger och jag vill bara gråta! Mitt "rebecca"-halsband är borta. I två år har jag stolt gått med det kring halsen utan att ta av det en enda gång och på en dag har de två åren fått mig att se tillbaka på sådant jag helt glömt bort. Tänk vad något så litet kan göra med ens själ.

Jag känner mig som Carrie i SATC-avsnittet där hon befinner sig i Paris tillsammans med sin dåvarande pojkvän Aleksandr när hon inser att hennes, liksom mitt, halsband är försvunnet. Jag känner hela hennes förtvivlan, jag känner hennes panikångest och gråt i halsen. Lyckligtvis fann hon det igen, mer än vad jag någonsin kommer att göra men jag lever på hoppet ändå. Någonstans ligger det och bara väntar på att bli upphittat.
Jag önskar bara det är utav mig..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0