Vem fan är du?

Vad är grejen med killar om inte fattar vinken?
Igår kväll, då Jacke fyllde 18 och vi begav oss mot hans första krogbesök kommer det fram en kille, runt 150 lång och såg ut att vara max 16 år, till mig med världens största leende. Han hälsar på mig varav jag hälsar tillbaka och tittar bort (eftersom han inte faller mig i smaken). Redan här, trots min diss, fortsätter snubben att prata med mig som om han hade kännt mig hela livet och delade alla sina intressen med mig. Nog - får ni som svar på det. Jag delar inte intressen med någon i höjd med 150 cm.  Eftersom han inte gav upp utan babblade på i all iver om att jag var aldeles för tystlåten, bad jag honom att testa sina raggningrepliker någon annanstans och att jag faktiskt inte ville prata med honom. Vad händer då? - Då blir jag utskälld av hans (äldre?), ganska så kraftiga, kompis som tycker att jag betett mig illa och både infinna mig lite hyffs. Med förundrande blick tittar jag på honom och bemöter honom med ett skratt. Vi går där ifrån.

Vi var inte där lång stund, men hade ändå en rolig tid på dansgolvet. Det kan iallafall Rosin hålla med om, då hon så gott som dansade med alla hon fick tag i, haha!  
Hur som helst, så träffade vi på en udda typ på hemvägen som lärde oss allt om livet vi behövde veta. Så som vilka yrken man tjänade stålar på, vem man skulle gifta sig med och vilka skor man skulle ha ute på krogen. Ett gott skratt fick jag mig allt, då jecco (enligt honom) tycktes ta fel på allt inom dessa ämnen!

Grattis Jacke, hoppas du hade en trevlig födelsedag!

    
 

Man kan ganska smått syna mindre spår i min blogg att jag på något sätt, pga mitt sätt att utrycka mig på, skulle vara rasist/ människohatande i allmänhet samt  jävligt egoistisk och narcisistisk. Detta är dock inte fallet. Jag skriver det som faller mig i huvudet, utan någon som helst tanke på konsekvenserna.. Det kan ju tyckas vara ganska absurt och vill därför bara påminna stötta personer, vare sig dem har annorlunda kultur, levnadsätt eller utseende, att jag faktiskt inte har problem med någon i större streckning så länge dessa inte dömer mig som hunden efter håren. Jag ber så mycket om ursäkt. Jag kommer visserligen fortsätta att skriva som jag gör eftersom att jag fortfarande är jag. Förändring nekas.

Hur som helst så kom jag plötsligt på en sak som pappa nämnde på vägen hem igår. Vi har ju, som kanske redan underförstått, en katt i familjen vid namn Pelé. Han lever sitt vardagliga liv genom att bli bortskämd av respektive familjemedlem och har därmed fått som ovana att inte kunna öppna dörrar (som står på glänt) på egen hand - utan att vi hjälper honom på traven och öppnar den åt honom. Man ser då på andra katter, som man kan se på bland annat tv, som mindre genier då de i princip kan gå på den gemensamma totaletten och faktiskt spola efter sig. Jag skulle därför vilja påstå att min katt är inkompitent i allra högsta grad.
Hur som helst så sa pappa, allt på grund av detta, att han trodde pelé var lagd åt det andra hållet. Gay, helt enkelt, eftersom han inte beter sig som en karl och tar saken i egna händer - Vad svarar man på det om inte annat med ett  "Jag stöttar honom i vilket". För jag menar, jag vill ju finnas där för min bögkatt om det nu händelsevis ligger till så och jag ska göra allt i min värld att få honom att älska kattens gayvärld, och andra i hans omgivning att acceptera hans val. 
Jag kan därmed med lättande hjärta säga att: accepterar jag att min avelskatt är bög så kan jag nog acceptera att människor är det också, även om det förhindrar fortplantningen!

puss & kram <3

Haha, sorry brorsan för bilden, men jag ville bara säga att tröjan han har på sig är sjukt grym!
Alla har vi ett monster inombords, men min bror (bortsett från vissa andra) är då iallafall inte rädd för att visa det med hjälp av utsidan..

Ennu en dag av arbete.. Okej, första dagen på första veckan av arbete.
Jag kan lugnt påstå att det jag gör tillsammans med min måleriföretagare till far, är allt skitgörat. Hade han inte haft mig med så skulle det ta en evighet att få allting klart. Jag har under min första dag alltså stått och bättrat på väggar och skrapat av gammal och flagande färg från äldre portdörrar i de finare trakterna av stan. Lärorikt måste jag nog få ta och säga, då jag aldrig (se ironin) fått göra detta innan. Det börjar kännas som jag kanske borde få bli uppdaterad till en högra status, även på jobbet, då andra runt om kring på min fritid tycker jag är kung på det mesta (mihihi)! Får se vad som sker imorgon..

Påväg hem, då far min som vanligt satt och pratade i mobiltelefon samtidigt som han körde, fick jag nog min första nära döden upplevelse. Vi var enstaka sekunder från att kolidera(?) med en bil framför, eller snett framför - eller jag vet inte vad - men på fel väg var han iallafall den idioten, då han trots filbyte bestämde sig för att vända tillbaka i all kaos. Pappa slirade åt sidan och körde om i all fart vilket gav mig världens största shock och hyperventilation. Jag satte colan i halsen. Det dröjde dock inte särskilt länge förrän jag glömde detta och hittade ett annat roligt tidsfördriv. Grimasera åt ungen i baksätet i bilen brevid. Det var underhållande för en stund, och flickan (som kanske var i 3 års åldern) undrade nog vad vi var för ena som satt och lipade och vinkade åt henne, utan att hon ens gjort något åt oss.
Undrar vilka som är den barnsligaste av oss?  

Nu är jag iallafall hemma och är påväg in i duschen eftersom jag luktar skog. Amoniak, olja och målarfärg ger ingen härlig kombination i doft - det är snarare en odör.
Tjingeling badring!

Jag är död. Att gå 20 minuter (om inte längre) på en grusväg, mitt i Tungelsta skog, för att komma till en fest är fan inte okej. Visserligen hade vi det jävligt kul där och faktiskt en utav de roligaste festerna på länge, Musiken gör det dock, och man brukar ju säga att vägen hem alltid går fortare. Vilket det faktiskt gjorde. Jag och Jecco fick till och med två nya kompisar. Harald och Rut kallar jag dem -runt 50 års åldern, riktigt trevliga och fulla med ungdomliga fraser!  

Jag och mina kära kompisar, Jecco, Hanna och Michaela satt hemma hos mig och förade samt åt lite god mat som jag, mästerkocken själv skulle ha gjort. Det slutade dock med att Hanna stog och tillrättagjorde mig om hur jag skulle gå till väga med grillspetten. Jag överlät jobbet åt henne ganska så snart.
Efter vi hade ätit började vi frebilt leta efter någonstans att fortsätta vårat midsommarfirande, och ringde därmed runt de flesta vi kunde tänka oss på våra mobiler. När det var klappat och klart att vi skulle bege oss mot Tungelsta ringde jag i all iver och stress upp Sara och skrek åt henne att missade hon bussen som går om en kvart så skulle jag bli riktigt förbannad! Hon satta på, och hade även en Lina med sig. Trevligt, trevligt.. Mycket trevligt!

Förövrigt så åkte Jecco till Turkiet tidigt imorse, så henne kommer man inte se röken av på en vecka.. Saknar henne redan, min lilla dutt <3

Trevlig midsommar, allihopa!

- "Att man ens kan gå runt med en sån stor sak i ansiktet? Man skulle ju faktiskt kunna göra en 360 innan man landar på tippen!"  Jag skrattade så jag tjöt på tåget påväg hem mot kära handen, och visste ni vad jag pratar om, skulle ni skratta lika mycket ni med!

Sverigematchen igår mot Grekland var något underbar. Jag, Jessica, Sandra och Alexandra åkte in till stan för att äta lite och sedan gå iväg mot kungsan där matchen skulle visas på storbildskärm. Linda Bengtzing underhöll oss en halvtimma inför matchen och visade de fula blåvit klädda grekerna bland oss att dem faktiskt inte skulle komma här och tro något speciellt om sig själva! Det hade hon väldigt rätt i och det visade sig ju med våra 2-0 mot dessa. UNDERBAR kännsla att stå där bland 10 tusen personer och näst intill skrika sin nationalsång i hopp om att vårat lag skulle höra oss därborta i Österike. (Jessicas Hulligan tuta gjorde tog nog sitt strå till stacken den med!)
Jag var hemma från allt detta runt 01:00 nångång då vi efter detta stora halabalo bestämde oss för att åka på efterfest tillsammans med michaela och nathalie, i brandbergen. Vi blev dock inte alls långvariga på festen där då småtjejerna knappt hade några kläder på sig och åmade sig upp och ner i grabbarnas knän. Tack för oss leverpastej, sa vi och gick mot bussen!

Eftersom jag var såpass trött i både ben och rygg orkade jag inte gå upp ur sängen förns 12 och började genast göra mig i ordning för att möta upp Madde i centrum för fika med kladdkaka och grönt the! Jättemysigt, eftersom det var jättelänge sen vi sågs!

Jag och jessica på pizzahut innan matchen

Dagen jag aldrig trodde skulle komma, och lyckats hålla mig ifrån i hela 19 år, kom till mig för bara någon timma sen. Jag är numera ligist och inväntar en prick i registret. Tack mina vänner som följer mig ner i graven. Vi ses på kvinnofängelset!